Jag påbörjar denna blogg med hjärtat fyllt av barnsång. Närmare bestämt sång av ett hundratal elever i Dalhems skola, mitt på Gotland, som i torsdags framförde skolmusikalen Rävjakten ihop med Gotland Brass. Repetition på förmiddagen och två föreställningar på eftermiddagen. I publiken småsyskon, stolta föräldrar och en rörd länsmusikchef.
Timmen innan föreställningen mötte jag öns förskolerektorer för att tala om Rösträtt — sång på förskolan, ett nationellt projekt initierat av Regional Musik i Sverige. Syftet var att peppa de gotländska rektorerna att hålla uppe engagemanget och förmå samtliga förskolor att medverka. Rösträtt på Gotland når idag två tredjedelar av förskolorna.
Med mig på mötet var Maria Wessman-Klintberg från Kulturskolan Gotland för att presentera den senaste satsningen på förskolepersonalkörer. Sedan tidigare erbjuds pedagogerna coachning ihop med sina barngrupper samt enskilda sånglektioner med rösttekniska och pedagogiska tips.
En viktig aktör i det svenska kulturlivet är bygdsgårdsrörelsen. Förra veckan ordnade Bygdegårdarnas Riksförbund ett digitalt möte för att presentera färsk statistik och bädda för utökad samverkan inom och mellan distrikten.
Bygdegårdarnas Riksförbund har 1.469 anslutna föreningar i 251 av landets 290 kommuner. Föreningarna hade förra året sammantaget 208.000 enskilda medlemmar, varav fler än 15.000 arbetar ideellt för att hålla husen och verksamheterna igång. År 2023 genomförde bygdegårdarna cirka 45.000 egna arrangemang med nära en halv miljon besök. Till det kom uthyrningarna, som utgjorde cirka 65 procent av bygdegårdarnas totala verksamhet.
På Gotland har Bygdegårdarnas Riksförbund 60 medlemsföreningar, vilka förra året genomförde 2.808 kulturaktiviteter i egen regi. Dessa lockade till 19.464 besök. Uthyrningarna till kulturaktiviteter var 245 till antalet och genererade 4.721 besök.
Besöken dividerade med den bofasta befolkningen (61.000 personer) ger det en täckningsgrad på 40 procent, men så enkelt är det förstås inte. Dels är det rimligt att anta att många individer går på flera evenemang. Dels lockar bygdegårdarna också deltidsboende och turister, även om den mesta verksamheten genomförs utanför turistsäsongen.
Men ändå: Kulturtätheten på vår lilla ö gör mig förundrad.
Den ideella Kulturföreningen Roxy genomförde förra året 240 evenemang. Gotlandsmusiken genomförde drygt 300 konserter och Länsteatern på Gotland stod för lika många föreställningar. Huvudsakligen icke sommartid. Till det kommer evenemang i samlingslokaler som står utanför bygdegårdsrörelsen och allt som ordnas av studieförbunden, enskilda föreningar, Svenska Kyrkan och andra samfund. Ovanpå det alla restaurangspelningar, utställningar och andra slags kulturaktiviteter.
Nu kunde jag lokalpatriotiskt ha utropat att Gotland är unikt med så mycket kultur per capita. Men så är det inte. När jag möter chefskollegor från andra delar av landet berättar de samma sak; om ett rikt kulturutbud och medborgare som med hunger och hängivenhet tar del av det som erbjuds. Det återspeglas också i den statistik som Myndigheten för Kuturanalys och SOM-institutet vid Göteborgs Universitet tar fram. Jag citerar ur den senaste rapporten om befolkningens kulturvanor, Kulturfakta 2024:4.
"Invånarna i Sverige har ett stort kulturintresse som även avspeglas i de kulturaktiviteter som var vanligast under 2023. 96 procent lyssnade på musik minst någon gång under året, 94 procent såg på tv-serier, 92 procent såg på film och 81 procent läste en eller flera böcker under året. När det gäller att ta del av kulturutbudet, besökte 63 procent historiska sevärdheter, 58 procent gick på bio och 55 procent besökte bibliotek."
Av graferna kan man utläsa att under 2023 besökte 41 procent av invånarna minst en pop/rockkonsert, 34 procent gick på teater och 22 procent gick på minst en en klassisk konsert/operaföreställning och 15 procent besökte minst en dansföreställning.
Tyvärr är deltagandet ojämnt fördelat inom befolkningen, men det fördjupar jag mig inte i just nu. För den fråga som mal i mitt huvud är varför det rika kulturlivet och invånarnas stora intresse inte märks mer i mediernas rapportering.
Frågan diskuteras just nu med hetta inom det gotländska kulturlivet med udden riktad främst mot dagstidningsredaktionen Hela Gotland som står bakom två papperstidningar och en digital nyhetssajt. Chefredaktören svarar som hans kollegor runtom i landet oftast svarar: "Allmänintresset är för svagt."
Jag — och väldigt många med mig — har svårt att förstå resonemanget. I teatersalonger och konsertlokaler bedrivs verksamhet som på sitt stilla vis är samhällsomstörtande. Kulturupplevelser påverkar våra tankar och känslor och har kraft att förändra vår världsuppfattning. Konsten ger oss möjlighet både att se in i framtiden och att bearbeta det som redan hänt. Hur kan det sakna allmänintresse?
I vår osäkra tid behöver vi konstnärliga upplevelser mer än någonsin. I en forskningsrapport från Linnéuniversitet konstateras att konsten stärker vår "ambivalenstolerans", förmågan att härda ut i ovisshet och stanna upp och tänka efter istället för att rusa framåt i panik. Det behöver vi verkligen.
Man kan fråga sig vad det har med mediernas ickerapportering att göra. Allt skulle jag säga. För precis som att jag som ytterst sällan besöker idrottsevenemang har nytta av att veta vilka bradger som utförs på arenorna, har de som inte går på konserter nytta av att veta vad vi som var där fick uppleva. En allmän kännedom vidgar vår uppfattningsförmåga och påverkar vår samhällssyn.
Rapporter och helst förhandsartiklar har dessutom stor betydelse för invånarnas intresse för och möjlighet att ta del av kulturutbudet. Hur ska man kunna hitta dit om man inte vet att det sker?
För de som framträder, de som tar del och de som ägnar otaliga, ofta ideella arbetstimmar åt att tillhandahålla kulturutbudet bekräftar mediernas rapportering att det faktiskt sker. Det har stor betydelse för orken inom det hårt arbetande kulturlivet, men också för möjligheten att erhålla de medel för den oftast nödvändiga subventioneringen av biljettpriserna.
Forskning visar att vi människor för vår psykiska hälsa behöver konstnärliga upplevelser lika mycket som vi behöver motion och social interaktion. Om ett argument för mediernas omfattande idrottsrapportering är att den inspirerar till fysisk aktivitet, gäller detsamma för kulturen. Rapportering i medierna ger inspiration att genom konsten våga möta sig själv. Det, om något, borde vara av allmänt intresse.
Helena Wessman, den 27 oktober 2024.
