Under 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Misären var utbredd och stora delar av befolkningen var i behov av understöd.
Vid seklets mitt påbörjades ett reformarbete med bland annat obligatorisk folkskola, en ny fattigvårdsförordning och effektivisering av jordbruket. Industrialiseringen bröt upp det gamla bondesamhället och inflyttningen till städerna tog fart. En stegvis omstöpning av det politiska systemet öppnade för demokratins genombrott 1918-1922.
Förändringarna hämtade styrka ur folkrörelserna som växte fram i slutet av 1800-talet – den organiserade kampen för arbetares och kvinnors rättigheter, för nykterhet, idrott och fri religionsutövning, för egna hem och hembygdens bevarande, för allmän och lika rösträtt.
Ett gemensamt mål var bildning och utbildning för de breda folklagren. De första svenska folkhögskolorna och studieförbunden startades.
Musik var en bärande kraft inom folkrörelserna – parader och gemensam sång gav mod att stå upp emot överheten – och ett sekulärt och civilt musikliv började växa fram vid sidan av musiken inom statskyrkan och den militära organisationen.
Nu bildades musiksällskap för gemensamt musicerande i körer, kammarensembler och orkestrar. Den muntligt traderade folkmusiken tecknades ned och lyftes fram. Musikutbildningarna gjordes tillgängliga för fler. Denna musiklivets organisering skedde ofta på initiativ av personer ur samhällets övre skikt, men med ambition att nå ut även till mindre bemedlade.
Vid 1920-talets ingång fanns mycket av det musikliv vi känner idag på plats. Nu var strävan att föra samman de olika delarna – Sveriges Körförbund, Sveriges Kyrkosångarförbund och Sveriges Orkesterförbund bildades – och att öka tillgängligheten. 1925 etablerades Sveriges Radio, som med Radiokören och sina direktsända konserter nådde ut till samhällets alla delar.
Under decennierna som följde fortsatte utbyggnaden av det svenska kultur- och musiklivet och sedan 1974 har vi en nationell kulturpolitik.
Det utsträckta reformarbetet var mycket fruktbart. Sverige lyftes ur fattigdom och blev en framgångsrik industrination med stort internationellt inflytande inom politik, handel, vetenskap, kultur och idrott.
Tidigare generationers övertygelse om musikens och andra konstformers stora betydelse för utvecklingen av individ och samhälle, är numera väl belagd genom forskning. Ändå är det i vår tid långt ifrån självklart med offentliga investeringar i kultur. Tvärtom tycks vi befinna oss i ett skede där den nationella kulturpolitiken på allvar kan komma att ifrågasättas. Ett skifte som sker utan vare sig övergripande debatt eller djuplodande granskning av beslutsprocesserna.
Tydligt är ändå att staten minskar sitt ekonomiska åtagande för kulturen och överlåter åt regioner och kommuner att hantera konsekvenserna. De senare kompenserar efter förmåga, men på totalen har samhällets investeringar i kultur i reda pengar ändå minskat med en femtedel på några få år samtidigt som inflationen varit hög.
Jag använder envist begreppet "investering i kultur" istället för att tala om bidrag eftersom jag vill påminna om att ett rikt kulturliv ger god avkastning. Och då menar jag inte främst intäkterna från den kommersiella musikexporten, utan syftar på kulturens betydelse för individens och hela samhällets välmående, kreativitet och handlingskraft.
Lika viktigt som att investera i energiförsörjning, transporter och annan "hård infrastruktur", är det att investera i "mjuka värden" som kultur, utbildning, vård och omsorg. Hur ska vi annars få oss människor och samhället att fungera?
För övrigt är det inte så att musikexporten uppkommit av sig själv. Den har sin grund i skolans och kulturskolornas musikundervisning, i musikinstitutionernas och de fria gruppernas skolkonserter, i studieförbundens tillhandahållande av utrustning och replokaler och i gymnasiernas, folkhögskolornas och musikhögskolornas utbildningsinsatser.
Musikexporten har sin grund också i dåligt betalda spelningar, ofinansierade turnéer och tiotusentals timmars gratisarbete av de som vill komma in på marknaden. Den skulle inte heller uppstå utan de offentligt finansierade kulturinstitutionerna, det fria musiklivet och de ideellt drivna och anslagsberoende arrangörsföreningarna.
Allt hänger ihop och det förstod de män och kvinnor som genom visionärt och uthålligt reformarbete moderniserade Sverige. Sången gav dem kraft.
Helena Wessman, den 15 januari 2025.
