Jag kom av mig i mitt bloggande. Det blev för mycket annat att tänka på. Nu är jag redo för en nystart. Min förhoppning är att kunna bidra med tankeväckande iakttagelser gällande det gotländska musik- och kulturlivet blandat med utblickar nationellt och internationellt.
Min nystart som bloggare inleddes på flyget till Svensk Scenkonsts branschdagar i Malmö förra veckan. Under två dagar möttes chefer, administratörer och förtroendevalda för att diskutera scenkonstens förutsättningar och kulturpolitiken i stort. Svensk Scenkonst samlar institutioner, fria aktörer och intresseorganisationer inom professionell musik, dans och teater.
Förra året producerade Svensk Scenkonsts medlemmar nästan 60 000 konserter och föreställningar, vilka lockade 10,5 miljon besökare. Även om det i många fall är samma personer som går på flera evenemang, vittnar det om ett starkt kulturintresse hos svenska folket. Detta bekräftas i rapporten Framtidens kulturkonsumtion 2025 från Svensk Scenkonst som visar att 64 procent av svenskarna anser att kultur är viktigt för deras välmående att 40 procent anser att det offentliga stödet till kulturen bör öka.
Under branschdagarna i Malmö kretsade många diskussioner kring kulturens betydelse för demokratin och samhällets motståndskraft. Vi lever i en orolig tid med krig i närområdet, en ökande polarisering och en utbredd autokratisering, det vill säga en gradvis nedmontering av demokratin världen över. En uppgift som nämndes är att endast 7 procent av världens befolkningar idag lever i fullt demokratiska samhällen.
Vi fick lära oss att tecken på en försvagad demokrati är en känslobaserad polarisering i det offentliga samtalet. Ideologiskt baserad polarisering har traditionellt hanterats genom demokratiska processer. När känslorna får styra sätts dessa ur spel då viljan att ta in fakta minskar och det blir viktigare att finna slagkraftiga argument än att tala sanning. Detta ger grogrund för desinformation, vilket påverkar tilliten till redaktionella medier och gör "sanningssägare" som journalister, forskare och bibliotekarier till måltavlor för hot och hat.
Det var inget som uttalades under branschdagarna, men visst ser vi en sådan utveckling också i Sverige. Partiledardebatterna är ett sorgligt exempel. Var finns visionerna? Jag hör mest angrepp på motståndarsidan och svartmålning av sakernas tillstånd. Den utbredda kriminaliteten är tveklöst ett hot mot demokratin, men det är också väljarnas minskande förtroende för politikerna. Vilket samhälle vill de att jag som vanlig väljare ska drömma om?
Tyvärr bidrar medierna till detta med sitt fokus på det politiska spelet. Jag upplever att man gärna låter den taktiska analysen skymma själva politiken. Och när politiker väl får komma till tals erbjuds inget utrymme för längre resonemang och det djupa allvar som krävs för att deras budskap ska nå fram. Det är mycket oroande.
Min oro för den svenska demokratin bottnar också i en rad demokratiskt fattade beslut.
Det handlar till exempel om sändningstillståndet för public service år 2026–2033, som tvingar fram stora besparingar genom urholkade anslag och ökade kostnader för marknätet och beredskapsuppdraget. Detta påverkar både bredden i programutbudet och nyhetsförmedlingen, vilket har stor betydelse för vilka som ser nyttan med och litar på public service.
Ett annat exempel är den statliga hyressättningen som slår mot kulturinstitutioner, universitet och högskolor. Höga hyror tvingar kulturinstitutioner att försämra tillgängligheten eller rent av stänga verksamheter. Universitet och högskolor har svårt att upprätthålla hög utbildningskvalitet, särskilt som också ersättningsbeloppen för olika ämnesområden holkats ur under lång tid. Studenter vid svenska lärosäten får mycket litet lärarledd undervisningstid vilket påverkar deras möjlighet att utveckla kunskap och kritiskt tänkande.
Lägg därtill en forskningspolitik som enligt universitets- och högskolesektorn präglas av ökad politisk styrning, kortsiktighet, växande byråkrati och otillräcklig basfinansiering. Då en alltför stor del av forskningen är projektfinansierad minskar forskares frihet att själva besluta vad de ska forska om. Utvecklingen går dessutom mot alltmer politiskt motiverade utlysningar där forskningen ska ha ett särskilt syfte.
Också folkbildningens företrädare uttrycker att den politiska styrningen blivit markant större, vilket går emot folkbildningens syfte att under informella former ge människor verktyg att förstå samhällsfrågor och bli aktiva samhällsmedborgare. Minskningen av statsanslagen med över 30 procent har lett till stängda lokaler, färre studiecirklar och kulturprogram, minskad närvaro i glesbygd och försämrade möjligheter till deltagande och organisering. Sektorn varnar för att vissa kommuner kan bli helt utan folkbildningsverksamhet, vilket riskerar att försvaga demokratisk delaktighet och det lokala föreningslivet.
Mitt avslutande exempel på hur demokratiskt fattade beslut försvagar demokratin gäller statsanslagen för regional kultur. Alltsedan Kultursamverkansmodellen infördes 2011 har statsanslagen holkats ur genom otillräckliga uppräkningar. Sedan förra valet har konkreta neddragningar gjorts. Trots att de regionala huvudmännen kompenserar efter förmåga har kulturinstitutionerna tvingats slimma redan nedbantade verksamheter.
Färsk statistik från Regional Musik i Sverige visar att de regionala musikinstitutionerna under 2025 visserligen ökade både publik och intäkter, men att det skedde på bekostnad av barn- och ungdomsverksamheten. Detta är mycket allvarligt då barns och ungas möjlighet att i skolan möta professionell musik, teater och dans är en grundbult för ett jämlikt och livslångt deltagande i kulturlivet.
Konst och kultur, utbildning, folkbildning och public service erbjuder nya perspektiv, låter oss pröva olika förhållningssätt och hjälper oss att tänka fritt. Detta stärker sammanhållningen och ökar vår gemensamma motståndskraft. När dessa fundamentala samhällsfunktioner rustas ned försvagas demokratin.
Helena Wessman, den 11 maj 2026.
