Det är ovanligt lugnt i Gotlandsmusikens lokaler den här veckan. Blåsarkvintetten har repeterat ett par dagar, men har nu som de andra ensemblerna tagit ledigt inför Valborg och första maj. Också för oss på kansliet stundar några fria dagar efter en intensiv arbetsperiod. Vi förbereder oss för kommande säsong med start för abonnemangsförsäljningen i mitten av juni. Jag är mycket stolt över det program vi erbjuder.
Förra veckan deltog jag i Svensk Scenkonsts branschdagar i Göteborg. En rejäl energikick med ett spännande program och över 500 deltagare. Under den första kvällens mingelmiddag hann jag knappt få i mig någon mat, då det var så många jag ville samtala med.
Svensk Scenkonst är bransch- och arbetsgivarorganisation för verksamheter inom professionell scenkonst och representerar cirka 250 teatrar, orkestrar, operahus, danskompanier, regionala musikinstitutioner, produktionsbolag och andra verksamheter inom den svenska scenkonsten.
På branschdagarna hölls årsstämma för medlemmar, följt av ett digert program som var öppet också för utomstående. Lokala värdar var GöteborgsOperan, Göteborgs Stadsteater och Göteborgs Symfoniker. Ämnen som diskuterades var kulturens finansiering, scenkonstens hållbarhet, vikten av internationellt kulturutbyte, kulturens roll inom totalförsvaret, dansens infrastruktur och inkluderande scenkonst.
Frågan om kulturens finansiering är brännande aktuell. Såväl de statliga institutionerna, som alla vi som finansieras inom ramen för Kultursamverkansmodellen har fått känna av statens strama budget. Många påverkas också av nedskärningarna inom folkbildningen. Chefskollegor runt om i landet vittnar om smärtsamma omställningar och säger att de regionala huvudmännen kompenserat så gott de kunnat, men att det inte räcker. Lika tufft är det förstås för alla fria aktörer, som i de flesta fall är beroende av offentlig finansiering.
Vi talar mycket om att finna medel på andra håll. Alternativ finansiering säger staten, medan branschen kallar det kompletterande finansiering för att markera att en offentlig grundfinansiering av kulturlivet är absolut nödvändig. Utan offentlig finansiering skulle utbudet av professionell scenkonst minska drastiskt och enbart komma de välbeställda till del. Inte för att kulturlivet medvetet driver upp priserna, utan för att skapande av konst är tidskrävande och ofta fordrar medverkan av många professioner och individer. Till detta kommer kostnader för lokaler och utrustning. Hittills har vi varit överens om att deltagande i kulturlivet ska vara möjligt för alla och envar. Jag hoppas att det kan fortsätta så.
Likväl är kompletterande finansiering mycket välkommen. Den stora frågan är varifrån de nya pengarna ska komma. Eller som direktör Kristin Danielsen vid Kulturdirektoratet i Norge (motsvarigheten till Statens Kulturråd) uttryckte det: Varför pengarna ska komma? Hon menar att kulturlivets företrädare måste bli betydligt bättre på att tala om vad kulturen gör för samhället istället för att bara prata pengar. Vi ska inte vara rädda för att tala om nyttan med kultur, säger hon.
Jag är helt enig. Det finns inget motsatsförhållande mellan "konst för konstens skull" och det faktum att konsten har positiv inverkan på individ och samhälle. Det är två sidor av samma mynt. Man skulle kunna dra en parallell till folkhälsa. Det är oerhört viktigt för oss som individer att må bra och helst också vara friska. Samtidigt är god folkhälsa bra för samhällsekonomin. Både i fråga om kultur och folkhälsa är det märkligt att vi som samhälle inte tar större hänsyn till nyttoeffekten och investerar i nivå med detta.
Att kulturens nytta är vetenskapligt belagd bekräftas bland annat genom olika initiativ från OECD. Ett exempel är "Learning Compass 2030" som är en modell framtagen av OECD för att ge vägledning om hur vi kan utbilda för framtidens behov. Den beskriver vilka kunskaper, färdigheter, attityder och värderingar elever behöver för att kunna forma en hållbar framtid – både för sig själva och för samhället.
OECD gör en koppling mellan "Learning Compass 2030" och utbudet av kultur och estetiska ämnen i skolan genom flera centrala idéer:
Också EU-kommissionen betonar samhällsnyttan med ett rikt kulturliv. I rapporten "Culture and democracy, the evidence" beskrivs en tydlig koppling mellan deltagande i kulturella aktiviteter och ökat samhällsengagemang. Personer som regelbundet deltar i kulturaktiviteter är mer benägna att rösta, arbeta ideellt och engagera sig i samhällsprojekt, oavsett socioekonomisk bakgrund eller utbildningsnivå. Investeringar i kulturellt deltagande är därför avgörande för att främja medborgerligt engagemang och en robust demokrati i EU.
Det finns med andra ord många skäl att investera i ett rikt kulturliv. Frågan är varifrån pengarna ska komma.
Intäktskällor för exempelvis en musikinstitution är som regel offentliga medel, biljettintäkter och försäljning av konserter till externa arrangörer. Man kan också arbeta med sponsring och man kan söka medel hos fonder och stiftelser. Det är oftast det man menar med kompletterande finansiering. De som verkar i ett starkt sammanhang och har stora företag som sponsorer kan erhålla betydande summor. Ändå når sponsring sällan upp till mer än fem eller i bästa fall tio procent av musikinstitutionens omsättning.
Att arbeta med sponsring är arbetskrävande. Det behövs många kontakttillfällen innan ett sponsoravtal kan komma till stånd och när det väl är på plats är det viktigt att bygga en stark relation till sin sponsor. Eftersom kultursponsring inte är en avdragsgill kostnad för de företag som bidrar, krävs också omfattande motprestationer som biljetter och andra förmåner. Detta kan vara svårt att hantera för en mindre institution eller fristående aktörer.
Att söka medel ur fonder och stiftelser kräver också mycket arbete, men när man väl har fått sina medel behövs sällan mer än avrapportering av genomfört projekt. För det är oftast det man kan få medel till. Fonder och stiftelser har ofta specifika kriterier för vilka som kan söka för vad. Ytterst sällan går det att få stöd för löpande verksamhet.
Det tuffa ekonomiska läget gör att många funderar på hur vi kan skapa nya former för kompletterande finansiering av kulturlivet. Vi behöver hitta modeller som är mindre arbetskrävande och fler finansieringskällor med "öppna ändamål", så att kulturaktörer kan söka medel också för ordinarie verksamhet.
Min tanke är att skapa lokala kulturfonder som finansieras gemensamt av många företag, även riktigt små. Företagen skulle betala en årsavgift, möjligen baserad på omsättning, och bli del av en större gemenskap där medlemmarna kan dra nytta av att samverkan sinsemellan och med kulturlivets aktörer. Fonderna skulle dela ut medel till det lokala kulturlivet och vara öppna för ansökningar från många slags aktörer.
En riktigt bra idé, om jag får säga det själv, men svår att realisera. Problemet är att skapa verklig nytta för de företag som bidrar. Tillfällen att mingla har de redan och affärsframgångar uppnår de på andra vis.
Alternativet är att skapa en värdegemenskap kring kultur som gör att företagarna vill bidra till finansieringen utan direkt nytta för dem själva; en värdegemenskap som bygger på övertygelsen att det som är bra för kulturlivet är bra för samhället i stort.
Knäckfrågan är hur man skapar en sådan värdegemenskap. Min erfarenhet är att näringslivet företrädare lätt tar kulturen för given eller anser vara en angelägenhet främst för det offentliga och för kulturlivet självt. Undantag finns förstås. Jag har mött ledare från både små, medelstora och globala företag som har ett brinnande engagemang för kulturen, men de är ganska få. Alltför många saknar genuint intresse av att bidra.
Utan att ha någon riktigt bra idé om hur vi ska kunna locka in näringslivets företrädare i en kulturell värdegemenskap ser jag ändå några åtgärder vi självklart borde vidta. Det första är att satsa rejält på de estetiska ämnena i förskolan, skolan och på gymnasiet så att alla elever får en relation till konstnärliga uttryck och redskap för att delta i kulturlivet. Det andra är att förmå medierna att öka sin kulturbevakning. Mediehusen hävdar ofta att kulturartiklar har få läsare, men talar inte alls om hur de arbetar med att utveckla kulturjournalistiken. Det behövs nya grepp för att skapa uppmärksamhet, annorlunda vinklingar och fler personporträtt, till exempel.
En tredje, ganska uppenbar åtgärd är som sagt att alla vi kulturaktörer formulerar oss kring kulturlivets betydelse för individ och samhälle. Vi behöver kunna berätta om varför kultur är så viktigt i samtal med grannar och vänner, med mannen i kassan och med kvinnan vi småpratar på bussen. Rätt vad det är träffar vi på en företagsledare som visar intresse av att bidra. Då behöver vi ha argumenten klara.
Helena Wessman, den 30 april 2025
Vill du har bloggen direkt i din mejlkorg, anmäl dig på blogg@gotlandsmusiken.se
